Pappa, 50år!
Det var en gång en stor och händig man
som till slut den stora kärleken fann
Tillsammans har de vandrat åren ut
och tro det eller ej, men det tar aldrig slut
Man kan ju tro att det handlar om hans tjej
men Torbjörn, han var ute på fotbollsgalej
där såg han.. en stor och bystig man
med förföriska ögon och blickarna de fann
Stackars Torbjörn, han föll för hans glansiga färg
men för tusan, låt han nu vara.... Gräsberg!!!
För vi vet något som ni inte vet
och det är att han tycker att Pölsa är het
men nu ligger ju verkligheten närme än så
och det är ju att hans fru, hon är riktigt på
Livet är inte alltid så himla lätt
och det har kanske känts som du inte alltid har skött det rätt
men du har betett dig som mänskligt
och att få tre töser, shit, de är känsligt
Men... du är en helt otroligt far
en välvilja så stor, och genomrar
livets härliga och hårda väg det känts vi gått
men se tillbaka vilken otrolig gåva vi fått
ingen prostituerad, drogad eller "överhet"
men ärsch, även det kan ju bli en rolig lek
Minnen du gett oss för livet
något vi aldrig tagit för givet
som den gången vi campa och du brakade stolen
tror damen bredvid skratta tills hon tappade kjolen
eller den gången du blev utvald till årets transvestit
i smyg fann du det jätte roligt, men ytligt så var det ju bara skit
Även innom fotbollen har du givit mycket
och det blev en del som ligger stort i ditt tycke
precis som du alltid på träningen bär godis i fickan
nått man alltid fick höra av kaptenen Vickan
Nu har 50år passerat förbi oss
och du har verkligen vågat släppa loss
Pricken över i:et när du morfar blev
och två små barnbarn in i ditt liv klev
Tack för att du finns i vårat liv
färdtjänst hämtar dig innan ditt nästa kliv!
Du är vår stjärna i det blå
och hela familjen älskar dig så!
Jag vill ...
Jag vill tro på kärleken och vad den står för
Jag vill tro på livet och vad den kan erbjuda
Jag vill tro på hoppet och ödet
Jag vill tro på att godhet lönar sig
Jag vill tro på familjeband och vänskap
Jag vill tro på att livet är till för att levas
Men jag vet att kärlek inte alltid är som man vill
Och jag vet att livet erbjuder mycket, men inte alltid av det goda
Och jag vet att hoppet sviktar många gånger och ödet gör en vilsen
Och jag vet att alla inte har varma hjärtan och vet hur man ger tillbaka
Och jag vet att konstigt nog alla familjeband inte är ömsesidigt starka
Och jag vet alla inte låter sig levas
Låt oss aldrig.. tappa hoppet om livet.
Livet..
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill veta att jag lever,
Veta att jag räcker till
Jag har aldrig glömt
Vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig
För att jag är jag
Vara stark och fri
Se hur natten blir till dag
Hitta den himmel jag trodde fanns
Resan te Gbg blev ett A4
Man sitter och funderar över sina val man har gjort här i livet
har man låtit dagarna fått gått och tagit det för givet?
Egentligen vill man ju bara leva enkelt och glatt
inte en massa problem och svek ska spela en ett ledsamt fnatt
Jag har växt upp och velat trott på att folk har hjärtan av godhet
men nu har jag blivit äldre och med åren bättre vet
Kan man verkligen lita på en människa fullt ut?
har du otur står du med ett halvt hjärta och det är slut
Men vem vill leva med en känsla av rädsla... vilket liv
till slut blir man ju bara en utblottad, raderad fil
Det är svårt att leva bra, så man känner sig mätt
för det finns inget lätt sätt eller något rätt
Man måste finna sin väg och hoppa över alla hinder
och på vägen kanske kunna stöta på de lenaste kinder....
finna en partner som stöttar dig i all vind och väder
håller dig varm och med kärlek förser dig med nya kläder
För i det långa loppet handlar det om att ge och ta
där man tillsammans växer och i en balans kan va
Men just nu sitter jag bara och skriver en massa skit
för att jag kanske kan inbilla mig själv att fortsätta tro, med flit
Jag vill inte sluta tro på kärleken och vad den kan ge
utan istället våga öppna mina ögon och se
att världen och människorna är långt ifrån perfekta här
och att jag dag för dag nya saker lär
Ändå känns det som att jag har ett hål i själen
och kanske behöver släppa mina vingar ut i den stora världen
Jag vet inte längre vad jag behöver och vill ha
Det enda jag vet... är att jag vill må bra
ordens väg..
och för oss är du verkligen alla rätt
Kämpar dag ut och dag in
Hur lyckas du förbli så fin?
Är så otroligt stolt över att ha dig som mor
å tänk alla gånger du behövt torkat bort vårt snor
Mamma hit, och mamma dit
till slut måste de orden låta som skit
All tid, kraft och kärlek du givit oss
det är du som sätter puzzlet, vår länkande kloss
Du förtjänar all lycka i världen
så att du kan få må bra, ända in i själen
Motgångar.. medgångar.. vad spelar det för roll?
för vem räknar egentligen och håller koll?
Det viktigaste är stöd, värme från familjen som vi är
och att från livets vägar vi lär
Tro på dig själv och dina förmågor du bär
för vi i familjen håller dig väldigt kär
Jag vill att du för varje dag ser
våra ansikten framför dig ler
Existens
Regnet smackar ner på fönstret
Dropparna är stora, ovala och vackra
Luften är ren och sval
och så snart de slår i marken försvinner de
som om de aldrig har existerat
Plötsligt står allt stilla
tystnaden känns som en evighet
En rörd Moster..
"Det började med ett enkelt mess.
Kom ner till fiket, jag behöver prata, kram Tess.
Nio månader senare kom han ut till oss i världen.
Och första gången jag såg honom blev jag varm ända in i själen.
Alvin blev hans tilltalsnamn
och allt jag ville göra var att hålla honom ömt i min famn
Livet fylls med överraskningar i rullande gång
och när Alvin kom blev det till en vacker sång
På vägen har det aldrig varit riktigt lätt
men Tres och Johan har skött det på ett otroligt bra sätt
Varje gång jag ser på Alvin tror jag att han är en gåva ifrån det blå
för enn snällare pojke går nog inte att få
Han är så otroligt full av liv
och hans utveckling framåt går i stora kliv
Han har otroligt klarblåa ögon och fingrar så små
och det kommer nog inte dröja länge tills han börjar gå
Jag ska hålla hans hand genom livets alla snår
och finnas vid hans sida vilken väg han än går"
Bra ordnat Tres & Johan, ni är fantastiska päron! :)
En tankeställare....
Sagan om flickan....
Hon var tio år, glad, framåt, omtyckt av både barn och vuxna. Tio år, ett barn. Ett barn av sin tid. Plötsligt, eller kanske sakta men säkert kom kraven på henne. De kom från olika håll, både inifrån och utifrån. Hon började bli kvinna. Ett barn i en kvinnas kropp.
Hon minns hur rädd hon blev, ovissheten och hur obehagligt det kändes, hur smutsig hon kände sig. Hur fel allt kändes.
Helt plötsligt så var hon mer kvinna (om man nu kan uttrycka sig så) än sin äldre syster. En osäkerhet började ta form inom henne, vad är detta? Vad händer? Varför?
Hennes inre fylldes sakta av känslor som orättvisa, avundsjuka och ett begär... Förvirringen var enorm. Egentligen var det bara tidens gång, den biologiska klockan som tickade, inte konstigare än så. Men någon hade ställt om klockan, den var före sin tid... liksom flickan.
Hon minns hur hon skämdes när hon inte vågade/ville vara med på gymnastiken och badet, när hon var tio år och redan hade blivit en kvinna. Hon minns gliringarna från sina klasskompisar och hennes egen syster. Vad hon inte visste var att detta bara var början på ett långt helvete... Fullt av oro, ångest, och mobbning i det tysta... Hon kände sig ensam, övergiven och väldigt rädd. Rädd för sig själv och rädd för vad alla andra skulle tycka och tänka. Varför kunde inte hon vara som de? Varför måste just hon vara ett huvud längre än alla andra i hennes ålder, varför måste hennes kropp vara så mycket mer utvecklad än alla andras? Varför måste hon växa om sin syster?
Samtidigt som all rädsla kom, så kom också en massa andra känslor. Hon måste försvara sig, måste visa att hon var bra i alla fall, att hon dög trots att hon inte var som alla de andra. De inre kraven fortsatte att skölja genom hennes kropp samtidigt som de yttre kraven ökade. Hon fick lära sig att det inte är lätt att se mycket äldre ut än vad man egentligen är, det ställs helt andra krav, krav som en tioåring inte ska behöva stå till svars för.
Hon minns olustkänslorna, ångesten och klumpen i magen.
Men hon kommer inte ihåg kramarna, de långa förtroliga samtalen och inte heller förklaringarna, trösten, tryggheten som fanns i hennes närhet... eller var fanns den?
Hon kommer inte ihåg att hon hört någon säga till henne:
- Jag älskar Dig! Du ska vara stolt över dig själv!
- Du är unik!
Vissa meningar finns dock kvar:
- Du ska inte tro att du är nåt! Det där är väl inget märkvärdigt! Visa nu vad du kan!
Hon var tio år. Tio långa år. Hon lyssnade på sina nära och kära, just för att det var precis det de var. Vad förväntas av en tioåring i en ung kvinnokropp? Men hon dömer ingen.
Hon vet att de gjorde vad de ansåg vara rätt, och det bästa för sin dotter. Förmodligen, eller förhoppningsvis så fick flickan dessa kramar, samtal... Men de minnena går inte att plocka fram. Hon söker och söker... Hon sitter där i sin soffa, en trettiotreårig kvinna i en kvinnokropp, men med en tioårings förvirrade ensamma tankar...
Sagan om flickan...
.. som fångades i flykten eller var det i livet?
