ninns

Vad kan man begära av livet? Det är redan konstaterat att det inte kan vara perfekt, eller fulländat. Eller? Alla känner nog en viss tomhet man har inom sig, men kan den vara för alltid?Det borde vara lätt att känna sig lycklig, då man styr över sitt eget liv, men ändå kräver man mer. Har du någon gång vaknat en morgon och känt att världen ligger framför dina fötter? Du sprattlar av glädje och du känner det långt in i själen. Meningen med att vakna, att vilja leva, måste vara lyckan. Eller? Lyckan man får av sin familj, vänner och sin framtida kärlek. Lyckan att må bra av sig själv, självkänsla och självförtroende. Sen spelar många andra faktorer in självklart, men alla söker samma sak.

Man kan nog även konstatera att ingen är perfekt, och ju fortare man inser det, desto större vägledning har man i livet. Jag är långt ifrån perfekt, men försöker göra varje dag till något bra. Det behöver inte vara stora saker, men att vara en bra vän, en underbar partner och en god familjemedlem. På det sätt får du kärlek och omtanke som räcker långt i livet. Egoism, baktankar och lögner, ja, då bäddar man nog sin resa ensam. Ärlighet är nyckeln till ren kemi.

Nu har kvällen och sällskapet kommit, och det är slut på tankarna för idag! Nu blir det att blanda ihop dippen o slänga fram chipsen, och trycka in rullen i dvd. Ett perfekt slut för en veckas slit!

Take care!

Den meningen ovan har en väldigt stark betydelse. Att känna sig själv, är mäktigt. Men det är en stor skillnad på att känna sig själv, och att tro att man känner sig själv.

Kan du med handen på hjärtat säga, att du är en person som är bra på att hantera konflikter? Situationer? Är du bra på att lyssna på andra? Vet du hur man på bästa sätt utvecklar en annan människa?

Jag tror att det är väldigt lätt att skylla på andra, att man ser sig som ett "offer" istället för att se till sin egen position.

Det är väldigt lätt att säga... "vem tror hon att hon är" , eller "jag vet att det är jag som har rätt" o.s.v.
Tänk på vad lätt det egentligen är att döda en konflikt, tänk bara på vad du motsvarar till personen. Att ge eller få kritik är någonting bra, om man är bra på att förmedla det man vill få fram. Både du och personen som yttrar sig kommer att utvecklas på något sätt ur diskussionen.

Ha bara i åtanken att bråk leder väldigt sällan till något bra, så se dig själv som en bättre person än så. Viljan till att bli en bättre människa. Våga möta sina egna svagheter samt de starka, och jobba på dem.

Först då, är man redo att möta andra människors syn och åsikter. Det finns miljarder människor, alla har sitt sätt att tänka, sitt sätt att se på saker. Vem avgör vem som har rätt? Du? Var öppen och respektabel mot andra, det är då du utvecklas som individ.

Sagan om flickan....

Hon var tio år, glad, framåt, omtyckt av både barn och vuxna. Tio år, ett barn. Ett barn av sin tid. Plötsligt, eller kanske sakta men säkert kom kraven på henne. De kom från olika håll, både inifrån och utifrån. Hon började bli kvinna. Ett barn i en kvinnas kropp.

Hon minns hur rädd hon blev, ovissheten och hur obehagligt det kändes, hur smutsig hon kände sig. Hur fel allt kändes.
Helt plötsligt så var hon mer kvinna (om man nu kan uttrycka sig så) än sin äldre syster. En osäkerhet började ta form inom henne, vad är detta? Vad händer? Varför?
Hennes inre fylldes sakta av känslor som orättvisa, avundsjuka och ett begär... Förvirringen var enorm. Egentligen var det bara tidens gång, den biologiska klockan som tickade, inte konstigare än så. Men någon hade ställt om klockan, den var före sin tid... liksom flickan.

Hon minns hur hon skämdes när hon inte vågade/ville vara med på gymnastiken och badet, när hon var tio år och redan hade blivit en kvinna. Hon minns gliringarna från sina klasskompisar och hennes egen syster. Vad hon inte visste var att detta bara var början på ett långt helvete... Fullt av oro, ångest, och mobbning i det tysta... Hon kände sig ensam, övergiven och väldigt rädd. Rädd för sig själv och rädd för vad alla andra skulle tycka och tänka. Varför kunde inte hon vara som de? Varför måste just hon vara ett huvud längre än alla andra i hennes ålder, varför måste hennes kropp vara så mycket mer utvecklad än alla andras? Varför måste hon växa om sin syster?

Samtidigt som all rädsla kom, så kom också en massa andra känslor. Hon måste försvara sig, måste visa att hon var bra i alla fall, att hon dög trots att hon inte var som alla de andra. De inre kraven fortsatte att skölja genom hennes kropp samtidigt som de yttre kraven ökade. Hon fick lära sig att det inte är lätt att se mycket äldre ut än vad man egentligen är, det ställs helt andra krav, krav som en tioåring inte ska behöva stå till svars för.

Hon minns olustkänslorna, ångesten och klumpen i magen.
Men hon kommer inte ihåg kramarna, de långa förtroliga samtalen och inte heller förklaringarna, trösten, tryggheten som fanns i hennes närhet... eller var fanns den?
Hon kommer inte ihåg att hon hört någon säga till henne:
- Jag älskar Dig! Du ska vara stolt över dig själv!
- Du är unik!
Vissa meningar finns dock kvar:
- Du ska inte tro att du är nåt! Det där är väl inget märkvärdigt! Visa nu vad du kan!

Hon var tio år. Tio långa år. Hon lyssnade på sina nära och kära, just för att det var precis det de var. Vad förväntas av en tioåring i en ung kvinnokropp? Men hon dömer ingen.
Hon vet att de gjorde vad de ansåg vara rätt, och det bästa för sin dotter. Förmodligen, eller förhoppningsvis så fick flickan dessa kramar, samtal... Men de minnena går inte att plocka fram. Hon söker och söker... Hon sitter där i sin soffa, en trettiotreårig kvinna i en kvinnokropp, men med en tioårings förvirrade ensamma tankar...

Sagan om flickan...
.. som fångades i flykten eller var det i livet?

Jag fascineras av människor, och dess tankar och handlingar. Men framförallt strävan efter en ödmjukare vardag för utsatta människor, både stora och små.

Om man ser på hur världen är uppbyggd nu... så finns det barn som svälter, offer som misshandlas eller blir våldtagna, ungdomar växer upp utan föräldrar, kriminalitet o.s.v.
Man kan skriva en väldigt lång lista, och det är fruktanvärt att se barn/ungdomar/vuxna behöva gå igenom olika stadier i livet, på olika sätt. Förutom upprördheten att det förekommer, mer upprörd blir man att det finns människor som ser att det händer men som inte ingriper. Tänk om just du, kan förändra en människas liv med din handling?  Alla kan bidra till en bättre omvärld,  men man kanske inte alltid vet vad man kan göra. Jag läser socionomprogrammet, och vill i framtiden kunna förändra så många människors liv jag bara kan. Och jag hoppas att även ni kan inspireras till att vilja hjälpa till, att göra en förändring.

Tänk bara på att det inte behöver vara stora ting som gör förändringen. Vad tänker du när en främling ler mot dig? Gör du en handling om du ser en äldre person snubbla? Ger du bort din plats på bussen när en person på kryckor kommer hoppandes in? Vi människor, har blivit för bekväma i oss själva. Vi anser att vi ska få all hjälp vi behöver ha, men i gengäld vill vi helst inte ge tillbaka någonting.
Vi måste börja någonstans, men sen finns det naturligtvis större insatser man kan göra, ex rädda barnen. Bli fadder. Unicef. 

                                                             

.